... som innehöll fyra klassiska noveller: Ett dockhem av August Strindberg, Ella gör sig fri av Karin Boye, Med strömmen av Hjalmar Söderberg och Spökhanden av Selma Lagerlöf. Eftersom det är lov just nu så fanns det inga hinder att krypa upp i läshörnan med en god kopp te och läsa dem alla fyra.
Ett dockhem publicerads i Strindbergs novellsamling Giftas år 1884 i vilken alla novellerna har någon form av anknytning till äktenskap. Vid den här tiden var Strindberg gift med Siri von Essen och äktenskapet var lyckligt. Han blev dock fälld för hädelse eftersom han i en av novellerna skriver att konfirmationen var ett bedrägeri; vinet och brödet var inte Kristi kropp. Han blev sedermera frikänd. I Ett dockhem har Strindberg skrivit ett inlägg i kvinnosaksdebatten och novellen är en pendang till Henrik Ibsens Et dukkehjem där kvinnan lösgör sig från den gängse könsrollen. Det gör hon dock inte i Strindbergs novell. Novellen är ganska fyndigt skriven och om Nora i Ibsens drama skapar sig ett eget liv så lyckas inte Gurli med det. Det var nog inte hennes intention heller. Strindberg förlöjligar kvinnors längtan efter emancipation och efter det att Vilhelm och Gurli har haft sina duster med varandra så försonas de i slutet av berättelsen. Ett Happy End, med andra ord.
Det kan man kanske inte säga att det finns i Boyes novell Ella gör sig fri, som publicerades i novellsamlingen Ur funktion 1940. I den här novellen möter jag en trött kvinna, Ella, som beklagar sig för sin vännina, över sitt äktenskap med Arvid, en inte helt tilltalande författare. "Vad man har tagit på sig, får man bära." resonerar hennes mamma och även Ella har anammat det här tankesättet. Men en dag får hon nog och säger till honom att hon vill skiljas. Tydligen har hon sagt det tidigare men den här gången menar hon det. Det blir inte så att de skiljer sig men Ella har ändå gjort sig fri. I slutet av berättelsen känner hon sig ensam och fri och även om hennes mamma inte tror det så är faktiskt allting förändrat.
När jag läser Hjalmar Söderbergs Med strömmen så kan jag inte låta bli att faktiskt tappa tron på äktenskapet och kärleken. Kanske har läsningen av de två andra novellerna inte hjälpt mig speciellt mycket heller. Nåja, i Söderbergs novell får vi möta en man; Mortimer, som till en början häcklar äktenskapet och anser att det inte är något för honom. Men han drabbas av kärleken och friar. Han börjar leva ett liv som många andra och redan här är kopplingen till titeln tydlig. Han följer med strömmen och sticker inte ut; han är en dussinmänniska. Han börjar dock tvivla på om det är så här som livet ska levas och äktenskapet har inte heller infriat hans förväntningar. Han blir svårt sjuk och trots att han tillfrisknar så är han inte som han var tidigare. Han tillbringar tid hos sin kusin på landet och träffar där en flicka som han blir förtjust i. Hon är betydligt yngre än honom och de blir inte ett par. När han inser att hon inte vill ha honom eftersom han är så pass mycket äldre så befinner vi oss i slutet av berättelsen på en tågresa. Frågan är om han företar den i verkligheten eller om det är en resa i hans inre. Oavsett vilket så hoppar han av tåget och jag tolkar det som att han släpper taget om sitt eget liv, det liv han till sist inte ville leva.
Till sist, i klassikerkvartetten, så får jag också min mesta läsupplevelse. Selma Lagerlöf har skrivit en gotisk sekelskiftsnovell (1898) om den föräldralösa Ellen som bor hos sina båda fastrar, där hon känner sig instängd och snärjd eftersom de båda har ett stort kontrollbehov och begränsar henne i sitt liv. Därför är det inte konstigt att hon säger ja till familjens husdoktor när han friar trots att hon inte älskar honom. Berättelsen utspelar sig under en enda natt när Ellen ska till att besvara ett brev som hon har fått av doktorn. Hon tvekar om huruvida hon ska inleda brevet med: Till min älskade... eftersom hon egentligen inte älskar honom. Hennes falskhet lockar fram spökhanden, som kommer fram närhelst man inte talar sanning, och hon blir skräckslagen. Doktorn kommer och Ellen avslöjar för doktorn hur det ligger till. Hon ville gifta sig med honom enbart för att komma ifrån fastrarna. Han å andra sidan ville väl gärna ha en foglig hushållerska. Oavsett vilket, så ger hon tillbaka förlovningsringen till doktorn men i slutet av novellen är hon manipulerad av doktorn och tar tillbaka den. Mannen får som han vill. Även om novellen till det yttre tycks sakna många gotiska drag, t.ex. utspelar sig inte händelserna i ett förfallet gammalt slott, så finns de här: huset, och då framförallt Ellens sovrum, med den övernaturliga spökhanden, Ellen som den kyska hjältinnan och som i princip låses in av sina fastrar men också Ellen som "den galna kvinnnan på vinden". Lagerlöf har stärkt sina aktier, i varje fall hos mig. Hon är en av mina absoluta favoritförfattare. Om ni ska läsa någon av de här fyra klassikerna så är det denna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar