Elefantaskarna av Stephan Mendel-Enk

Avslutade min arbetsdag med att slänga upp fötterna på skrivbordet och lyssna till ännu en ny- och specialskriven radionovell. Den här gången var det Stephan Mendel- Enk som hade skrivit novellen Elefantaskarna. Jag har tidigare läst Mendel-Enks uppmärksammade reportagebok Med uppenbar känsla för stil: ett reportage om manlighet, men även hans senaste roman Tre apor, som jag uppskattade väldigt mycket. Novellen som jag lyssnade på idag: Elefantaskarna, är en jag-berättelse om en ung fotograf som kommer till storstaden Stockholm för att söka lyckan. Till en början har han det svårt att få jobb men bostad får han hos, ska det visa sig, en världsberömd fotografkollega, Raul, och förebild. I novellens inledning förstår vi att det har hänt något allvarligt mellan den nu 60-åriga Raul och jaget eftersom jaget hade tänkt ringa till Raul för att be om förlåtelse. Inte förrän i slutet får vi reda på att han har lämnat Raul efter ett misslyckat, som han trodde i varje fall, fotouppdrag. Raul hade blivit anklagad för kontraktsbrott och jaget trodde att han hade förstört hans bilder. Men det hade han alltså inte. Tvärtom, tyckte Raul, så hade han gjort ett oklanderligt jobb. Det var han själv som bestämde sig för att inte sälja bilderna på sin döende mamma. Elefantaskarna är i novellen plåtaskar med marijuana från Kashmirdalen, som Rauls vän och agent, Stan, kommer med. Till en början tar han inte betalt för drogerna men när han en gång begär att få betalt avslutas det med ett stort bråk och de två vännerna träffas inte på ett tag. Men när Stan kommer till lägenheten, mörbultad och blåslagen, inser Raul att han på något sätt måste börja jobba igen och tjäna pengar. Det är då han kommer på den briljanta idéen att skildra sin mammas dödskamp i en svart-vit bildserie. Men när han får se de färdiga bilderna väljer han som sagt att inte publicera dem. Berättarjaget förstår själv varför när han får se dem.